Livet efter en stroke – spasticitet i vardagen och forskningen

Vid 18 års ålder fick Sophia Dempsey en stroke.

Under en helt vanlig dag mådde den dåvarande högskolestudenten illa och bestämde sig för att stanna hemma från lektionerna. Hennes dåvarande pojkvän, Joe, hörde inte av henne påföljande morgon, så han bestämde sig för att åka och kolla till henne. Hon låg okontaktbar i hemmet. Hon fördes i ambulans till sjukhuset där hon förblev medvetslös i två veckor. När hon vaknade kunde hon knappt kontrollera sin kropp – och bara ett litet hopp om återhämtning.

– I början var framtidsutsikterna extremt negativa, säger Joe, numera gift med Sophia. Läkarna informerade oss om att det var ganska stora delar av hjärnan som blivit skadade och att dessa skador inte skulle återställas.

Inför en oviss framtid lämnade Sophia sjukhuset för att fortsätta sin livsomvälvande resa efter sin stroke. I takt med att hon vande sig vid sin nya situation dök så småningom en ny påfrestande utmaning upp - spasticitet (stelhet och stramhet i musklerna; vanligtvis i armar, händer, ben eller fötter) som blev så kraftfull att Sophias armskena sprack på mitten. Spasticitet kan uppstå vid skador på vissa områden i hjärnan och ryggmärgen, som kontrollerar muskel- och stretchreflexer och kan därför uppstå som en följd av en stroke.²  

Sophias vårdplan, utvecklad i samarbete med hennes vårdteam, var avgörande för att hjälpa henne med sin spasticitet, och visar på vikten av att vara aktsam på och få hjälp med symtom efter stroke. Nuvarande och framtida forskningsstrategier utvecklar spasticitetsvården efter stroke, men det finns fortfarande kunskapsluckor kring spasticitet. Även kring hur man kan hjälpa strokeöverlevare att känna igen symtomen och söka hjälp.³

Ett område inom spasticitetsforskningen med stort behov rör avsaknaden av en universell definition av tillståndet, vilket medför en inkonsekvent mätning av sjukdomen, och gör det svårt att hitta rätt vårdplan för personer som Sophia.³ Gavin Williams, fysioterapeut och docent i rehabilitering vid Epworth HealthCare and University of Melbourne, säger att han och hans team har konsoliderat mer än två dussin befintliga riktlinjer för klinisk praxis för att försöka skapa stringens och enhetlighet när det gäller spasticitetsvård efter stroke.

Aleksej Zuzek, medicinsk direktör hos AbbVie, säger att hans team arbetar för att ta itu med ytterligare en lucka i spasticitetsforskningen efter stroke, nämligen bristen på medvetenhet bland strokeöverlevare och deras närstående om att snabb diagnos och behandling är avgörande för hur väl man kan återställas vid spasticitet.

– På grund av spasticitetens långsamma utveckling är strokeöverlevare och primärvården ofta mer oroliga för förekomsten av en ny stroke eller hur patientens hjärna och blodkärl fungerar, säger Zuzek. Men det är viktigt att de också är medvetna om att spasticitet allvarligt kan begränsa vitala funktioner om den inte identifieras tidigt – precis som Sophia har upplevt. Därför utvecklar teamet verktyg som främjar identifiering och kunskap om spasticitet i vården och bland patienter för att i slutändan kunna hjälpa och förhoppningsvis undvika funktionsnedsättning.

– Spasticitet är inte riktigt, riktigt läskigt i början; det är problemet, säger Zuzek. Vi måste utbilda patienterna så att de i rätt tid får den vård de behöver.