Parkinsons sjukdom

Parkinsons sjukdom är en neurologisk sjukdom som innebär att nervceller som tillverkar dopamin långsamt försvinner och  successivt leder till dopaminbrist i hjärnan. Sjukdomen utvecklas oftast långsamt och det är inte förrän en relativt stor andel av de dopaminproducerande nervcellerna har skadats, som rörelsesymtom så som förlångsammad gång, stelhet, skakningar med mera uppkommer. Det är vanligen först när symtomen blir besvärande som diagnosen Parkinsons sjukdom ställs. Man kan därför ha sjukdomen i flera år utan att veta om det.

I Sverige lever ungefär 20 000 personer med diagnosen Parkinsons sjukdom. Det är oftast personer över 55 år som drabbas, men det är inte ovanligt att få sjukdomen redan i 30-40 års åldern. Något fler män än kvinnor får Parkinsons sjukdom. Forskarna vet inte varför vissa människor utvecklar sjukdomen, men troligen samverkar flera riskfaktorer så som ålder, en viss ärftlighet och känslighet för skadliga miljöfaktorer. Den främsta riskfaktorn för att få Parkinsons sjukdom är åldersrelaterad med högre risk ju äldre man blir.

Symtomen kan skilja sig mycket mellan olika personer. Vissa kan få flera symtom samtidigt, för andra kommer dem smygande, en efter en, under en längre period. Hos vissa försämras symtomen påtagligt inom loppet av några år, medan andra kan ha endast lindriga symtom i årtionden. Symtomen brukar delas in i motoriska och icke-motoriska symtom.

De motoriska symtomen är relaterade till rörelser så som långsamma rörelser, skakningar, stela muskler och balanssvårigheter. Den som har Parkinsons sjukdom kan ha svårt att sätta igång rörelser till exempel att börja gå eller resa sig från en stol. Det kan även bli svårare att skriva och rösten kan låta tunnare och svagare.

De icke-motoriska symtomen syns inte lika tydligt men kan vara mycket besvärande. Till dessa symtom hör bland annat minnesstörningar, oro, nedstämdhet, förstoppning, urinträngningar, förlångsammad tankeverksamhet, störd sömnrytm, försämrat luktsinne med mera.

Diagnosen ställs sällan utifrån ett enda läkarbesök utan man behöver se hur symtomen utvecklar sig över tid och hur de påverkas av behandling. Läkaren ställer frågor om symtom och man får göra olika rörelsetest. Ibland skrivs en remiss för andra undersökningsmetoder.

Eftersom Parkinsons sjukdom är en långsamt framskridande kronisk sjukdom så förändras symtombilden över tid. Generellt sett brukar sjukdomsförloppet delas in i tre faser (se bild nedan): tidig sjukdom, dosglapp (ibland även kallad fluktuationsfas) och komplikationsfas. Under den tidiga fasen fungerar behandlingen ofta mycket bra och man upplever en bra symtomlindring med normal rörlighet (grönt). Efter hand minskar tiden med normal rörlighet och man upplever dosglapp. Då får man symtom som stelhet (blått) innan man tar sin nästa dos och senare kan man även uppleva överrörlighet (rött) efter medicinintaget. När man kommer in i komplikationsfas så försvåras besvären ytterligare och stunderna med normal rörlighet minskar. Symtomen uppträder oregelbundet och oförutsägbart och kan snabbt ändras mellan stelhet, överrörlighet och normal rörlighet. 

Det finns idag inga läkemedel som botar eller bromsar sjukdomen, men det finns olika behandlingar som effektivt kan hjälpa till att minska symtomen. I början av sjukdomen handlar det främst om att lindra rörelsestörningarna genom att tillföra det dopamin som kroppen saknar. Men även andra besvär och symtom åtgärdas efter behov. Över tid justeras behandlingen för att uppnå så mycket ”må-bra-tid” som möjligt. Medicinjusteringen kan innebära ändrad dosering, fler medicintillfällen, byte, tillägg och utsättning av mediciner samt pump- eller elektrodbehandling.

Rehabilitering och fysisk aktivitet är viktigt för att hålla rörelseförmågan så bra som möjligt. Dans, boxning, stavgång, bordtennis med mera är några populära aktiviteter för parkinsonpatienter. Kosten kan ha betydelse för medicinupptaget och därmed påverka symtomen. Stresshantering, yoga, musikterapi, massage med mera är andra aktiviteter som också brukar uppskattas. Liksom att upprätthålla sitt sociala umgänge både för den som är sjuk eller är närstående.

Målsättningen med all Parkinsonbehandling är att uppnå så mycket må bra tid som möjligt och att kunna bibehålla sina funktioner. Det är det är därför viktigt att skaffa sig kunskap om sjukdomen, olika behandlingsmöjligheter samt vilken egenvård som fungerar. Om man upplever försämringar i sin symtombild, stelhet eller överrörlighet eller både och, kan det vara tecken på att behandlingen behöver justeras eller bytas. När man börjar få svårt att utföra sitt arbete, ägna sig åt sin hobby eller upplever att det är besvärligt att umgås med vänner och vill dra ner på sina vanliga aktiviteter är det också viktigt att diskutera detta med sin läkare för att se om och hur behandlingen kan justeras eller bytas.

Parkinsons sjukdom påverkar många fler än bara den som får diagnosen. Även för den som är närstående kan beskedet om Parkinsons sjukdom kännas tungt och svårt. Det är också vanligt att man som närstående känner viss frustration över att inte kunna göra mer eller påverka förloppet.