Hepatit C-virus (HCV) är ett virus som smittar via blod och orsakar en inflammation i levern. Det är en blodöverförd smitta, vilket innebär att det krävs att en smittad persons blod kommer i kontakt med en annan persons blod för att smittan ska kunna överföras.

Före 1992 kunde sjukvården inte upptäcka hepatit C i blodet och då smittades människor bland annat via blodtransfusion. Idag är den vanligaste smittvägen delning av sprutor i samband med injicering av narkotika. Smittan kan i sällsynta fall även överföras sexuellt.

I Sverige räknar man med att cirka 41 000 personer bär på sjukdomen och cirka 2 000 nya fall registreras årligen. Uppskattningsvis 71 miljoner människor över hela världen lever med kronisk hepatit C.

Hos 15-20 procent av de personer som har smittats med hepatitC-virus försvinner viruset från kroppen inom sex till tolv månader utan någon behandling alls. För återstående personer stannar viruset kvar i kroppen, vilket benämns att infektionen blir kronisk. Den kroniska infektionen fortskrider ofta utan att ge upphov till några besvär. Även efter en relativt lång tids hepatit C-infektion kan man vara ganska symtomfri.

De första symtomen är oftast dålig aptit, illamående, muskel- och ledsmärtor samt lätt feber. Senare symtom som är relaterade till leverpåverkan kan vara gulaktiga ögonvitor och hud, samt att urinen blir mörk och avföringen ljus. Efter ett antal år har personer med en kronisk hepatit C-infektion en ökad risk för leverskador såsom leversvikt, skrumplever och i sällsynta fall levercancer.

Eftersom hepatit C under en lång tid är en symtomfri sjukdom för de flesta, söker man inte läkarvård och blir därmed inte heller diagnosticerad. För att dessa personer ska få en bra vård krävs att man hittar dem.

Vid diagnosticering tas två olika blodprover för att testa om en person har hepatit C. Det ena är ett så kallat antikroppstest. Ett positivt svar visar att man har varit i kontakt med hepatit C-viruset, men att det kan vara utläkt. Det andra provet kallas HCV RNA och visar om virus är aktivt i kroppen.

För att undersöka om hepatit C har skadat levern görs en allmän undersökning, kontroll av hur leverproverna ser ut i blodet samt undersökning om levern har utvecklat någon ärrbildning. Denna ärrbildning, fibros, kan identifieras snabbt och smärtfritt med hjälp av en apparat som kallas Fibroscan. I sällsynta fall kan ett vävnadsprov,  så kallad leverbiopsi, behöva tas. Ärrbildningen delas upp i olika fibrosgrader (F0 till F4). F0 är den lindrigaste graden medan F4 är mest allvarligt och innebär att man har skrumplever, även kallat cirros.

• Personer som har injicerat droger
• Personer som har eller har haft en partner med hepatit C
• Personer som fått blodtransfusion eller transplanterat organ före 1992
• Personer som fått koagulationsfaktorer före 1987
• Personer som utsatts för orena piercing- eller tatueringsinstrument
• Personer med HIV-infektion
• Personer som under lång tid fått hemodialys
• Barn till hepatit C-infekterade mödrar
• Personer med känd risk för hepatit C, såsom vårdpersonal som stuckit sig på en nål
   

Enligt smittskyddslagen måste man berätta att man har hepatit C när man söker sjukvård eller tandvård. För att undvika att smittan sprids vidare ska man inte dela toalettartiklar som rakhyvel eller tandborste. Man får heller inte ge blod eller donera organ. Om man tar narkotika med spruta måste man ha egna sprutor och verktyg.

Behandling med nya läkemedel syftar till att helt göra sig av med virus och bota patienten. Genom att bota sjukdomen minskar risken för leverskador och levercancer. Ytterligare ett syfte med behandling är att minska risken för att sjukdomen sprids. Idag finns läkemedel som gör det möjligt att bota i princip alla patienter från hepatit C. Dessutom är behandlingen relativt kort, oftast endast 8 veckor, och med få biverkningar. Sedan 2018 erbjuds alla patienter med hepatit C behandling oavsett nivå av leverskada.

_{^{SE-VHCV-220001 v1. Senast uppdaterad 2022-05-04.}}