IBD – ett samlingsnamn för flera typer av kroniska inflammatoriska tarmsjukdomar

Inflammerad tjocktarm till vänster och frisk tjocktarm till höger.
Vid inflammatoriska tarmsjukdomar som Crohns sjukdom och ulcerös kolit överreagerar kroppens eget immunförsvar och orsakar en kronisk inflammation i tarmslemhinnan.

Syftet med all behandling av IBD är att dämpa inflammationen och begränsa konsekvenserna. De läkemedel som används vid inflammatoriska tarmsjukdomar kan indelas i fem grupper:

Personer som har en lindrig variant av IBD kan klara sig helt utan behandling eller använda aminosalicylsyra i perioder. Den medicinska effekten av denna behandling är omdiskuterad vid CD men väl beprövad vid UC.

Kortison (steroider), ges vid svårare inflammatorisk tarmsjukdom. Behandlingen har ofta snabb effekt, men kan ge biverkningar på lång sikt. Därför ges kortison oftast under en begränsad tid. Beroende på sjukdomsaktivitet kan doser och former variera. Kortison kan ges som tabletter, lokal behandling i form av klysma (via ändtarmen) eller intravenöst (med dropp).

Immundämpande läkemedel används vid återkommande fall av IBD när kortison inte gett tillräcklig effekt.

Antibiotika används om bakteriebildning skapar infektioner i kroppen, till exempel fistlar.

TNF-hämmare
TNF-hämmare används för behandling av måttliga till svåra besvär vid både UC och CD då tidigare behandling inte haft effekt eller tolererats.

Annan biologisk behandling
IL 12/23-hämmare (CD + UC), α4β7-hämmare (CD + UC) och JAK-hämmare (UC) är ytterligare behandlingsalternativ vid IBD och används oftast efter att man redan testat en TNF-hämmare.

Vid både Crohns sjukdom och ulcerös kolit är det vanligt att symtomen varierar över tid, med sämre perioder, så kallade skov, som följs av perioder då patienten känner sig bättre och kanske inte har någon sjukdomsaktivitet alls. Behandlingen vid IBD syftar till att bromsa sjukdomsförloppet och minska sjukdomsaktiviteten. Detta för att begränsa tarmskador och funktionsbegränsningar. Ju större sjukdomsaktivitet, desto sämre är den långsiktiga prognosen.

Målet med behandlingen är att patienten ska må bra. Det vill säga ha ett fungerande liv, en normal tarmfunktion utan skov och så få symtom som möjligt.

Bilden ovan visar sjukdomsaktiviteten hos en teoretisk patient med Crohns sjukdom. Grafen ritad enligt data från: Pariente B, et al. Inflamm Bowel Dis 2011;17(6):1415–22.

Det övergripande målet för behandlingen är remission, dvs att patienten ska slippa symtom och undvika skov, då det inte finns någon aktiv inflammation och att tarmslemhinnan läker. Andra viktiga mål är att undvika långtidskomplikationer och behov av sjukhusvård.

Den sk. CALM-studien är den första studien som visat att regelbunden mätning av biomarkörer, F-kalprotektin och CRP, i kombination med bedömning av kliniska symtom ger ett bättre behandlingsresultat än enbart konventionell symtomdriven behandling hos vuxna patienter med Crohns sjukdom.¹

^{1. Colombel JF, et al. Lancet 2017;390:2779–89.}

^{SE-IMM-210030 v1.0. Senast uppdaterad 2021-11-03.}