Att hitta behandlingar som helt utplånar alla former av cancer är det ultimata målet. Tills vi nått dit, kan vi tänka oss att omvärdera vad en ”botande” behandling egentligen är?

På många sätt är vi lyckligt lottade att leva i den tid vi gör. Historiskt sett har det aldrig funnits fler möjliga angreppssätt för att hjälpa patienter med cancer. Och ännu fler möjligheter väntar framöver, med potential att ge hopp till de miljoner människor som får diagnosen cancer och oroar sig för framtiden.

Multidisciplinära behandlingar, som kombinerar kirurgi, strålning och läkemedel kan i många fall bota cancer som upptäcks tidigt. Även för vissa former av spridd cancer finns idag möjligheter att trycka tillbaka sjukdomen under lång tid, på ett sätt som nästan kan likställas med en botande behandling. I dessa fall kan patienterna leva långa perioder helt utan sjukdomstecken – 3 år, 5 år eller till och med 10 år – beroende på cancertyp och hur aggressiv den är. Men detta är inte möjligt ännu för de flesta former av spridd cancer, och vi vet också att cancer kan komma tillbaka även efter 10 ”friska” år utan symtom.

Vad betyder då dessa symtomfria år för patienter som återfaller i cancersjukdom? Var deras liv som vanligt under den tiden? Levde de med en kronisk sjukdom? Dessa funderingar leder oss vidare till att fundera över vad vi anser vara en framgångsrik behandling när det gäller cancersjukdomar.

Man kanske kan dra en parallell till behandling mot hiv. När patienter diagnosticerades med hiv på 1980-talet och det tidiga 1990-talet var det bokstavligen en dödsdom eftersom det ännu inte fanns någon effektiv behandling. När proteashämmande läkemedel introducerades i mitten av 1990-talet, tätt följt av flera andra sorters hivläkemedel, gick hiv från att vara en dödsdom till att vara en kronisk sjukdom med möjligheten till ett relativt normalt liv för de drabbade.

Skulle vi kunna ha samma målsättning för många cancerdiagnoser? Frågan faller tillbaka till vad vi anser utgöra ett framgångsrikt utfall. Om vi skulle fråga vårdpersonal, myndighetsutövare, patienter eller andra vad de anser är den riktiga nyttan med cancerbehandling skulle vi säkerligen få många olika svar.

Det klassiska svaret, att krympa tumören, är nog det många tänker på först. Ett annat viktigt mått, som ofta används för att utvärdera nya läkemedel och andra former av behandlingar, är att insatsen ska leda till att patienter överlever längre, och att förlänga tiden till dess att sjukdomen förvärras. Det betyder inte nödvändigtvis att tumören försvinner. I de flesta fall betyder det snarare att patienten fortsätter leva trots tumören, med cancer som en kronisk sjukdom.

Diskussionen kring kronisk behandling av cancer har tagit fart i takt med att det kommit målriktade behandlingar. Det handlar alltså inte om kemoterapi eller strålning, som generellt sett förstör stora mängder cancerceller, men också utplånar vanlig normal vävnad i processen. Varken kemoterapi eller strålning särskiljer cancerceller från vanliga friska celler.

AbbVie och flera andra företag utvecklar målriktade behandlingar, som är utformade för att påverka särskilda egenskaper hos själva sjukdomen. Till exempel så kan läkemedel inriktas att hitta och blockera funktioner hos proteiner som är kända för att driva på sjukdomen. Genom att selektivt påverka dessa proteiner, sparas frisk vävnad medan tumörvävnad förstörs.

En teori bakom cancerbehandling är att målriktad behandling kan stoppa tumörväxten, eller utplåna cancerceller under lång tid. Tyvärr ser vi i dag att det kan uppstå resistens mot dessa behandlingar bland de celler som överlever. Resistensen kan till exempel bero på genetiska defekter hos en liten andel celler som gör att de kommer undan den målriktade behandlingen, och kan sen ta över när behandlingen slagit ut andra celler.

I idealfallet skulle en annan målriktad behandling kunna riktas mot de celler som kommit undan, och därmed ytterligare minska mängden tumörceller och förlänga livet för patienter. Genom att rikta in behandlingen på olika mål skulle man därmed kunna upprepa strategin, och angripa olika mutationer med olika sorters specifika behandlingar. Patienter skulle därmed effektivt kunna behandlas genom att motverka symtom och förvärrad sjukdom, trots en kronisk lågaktiv cancer i botten.

Som kliniker vill jag att cancerpatienter ska känna sig trygga inför framtiden, med vetskapen att det är möjligt att leva ett bra liv i flera decennier med sjukdomen. Vi är inte riktigt där ännu, men med den otroliga mängd forskning som pågår, i tillägg till alla de nya behandlingsmöjligheter vi kommer se de närmsta åren, är jag övertygad om att det kommer att hända.